det är svårt att sätta ord på hur allt detta känns. klart att det ska bli otroligt kul och spännande. men alla frågor om jag har blivit nervös än gör mig verkligen just nervös. borde jag vara det? hittills har jag mest varit pirrig ur förväntansfullt perspektiv, nu är jag ångestladdat nervös. sådär så jag blir näst intill apatisk och bara vill gråta för att jag inte fattar hur i hela fridens dagar lilla lilla jag ska ut i stora världen. helt ensam. sju dagar kvar. nu är allt mest jobbigt. har svårt att sitta stilla, men ingen ork till att ta tag i saker och göra nåt med nån. hur kul det här än ska bli, så är det förbannat jobbigt att veta att det kommer ta ett år innan jag får se alla ansikten jag ser så ofta just nu. jag vill att alla ska komma och hälsa på, men jag fattar ju själv att det inte riktigt funkar.

sen är det andra halvan av mig så vansinnigt taggad. halvan som inser hur länge jag har planerat och velat göra detta. hur många år jag har skullat åka som au pair. att det är en vecka kvar! jag fattar inte. kanske är det därför jag innan nu inte har varit nervös, för det känns overkligt. och jag tror inte att jag kommer fatta allt förrän jag faktiskt är mitt upp i det. när jag inser att den "semestern" faktiskt kommer att bli min vardag så småning om. när det slår in tror jag att jag kanske skulle kunna sätta ord på hur det känns, tills vidare är allt bara en berg- och dalbana. just nu när jag har städat bort mig själv ur badrumsskåp och hallgarderober känns allt piss. när jag tänker på resandet, new york och boston som städer och allt att upptäcka så känns det inte så himla pjåkigt längre. känner dessutom på mig att det är ett jobb jag skulle kunna älska, om allt bara klickar. om det gör det, så är jag stupsäker på att jag väljer rätt. men det kan jag ju såklart inte veta, förrän tidigast den 16e, när jag är framme hos familjen.