jag har varit rätt oärlig mot er mina månader här. jag vet inte varför. när folk frågar hur det är och om jag trivs så har jag nästan jämt svarat att livet är helt fantastiskt och att jag har det underbart. kanske för att jag så förtvivlat gärna vill att det ska vara så. jag vill så gärna att allt ska vara perfekt. men det är inte så. jag dansar inte på rosor. inte varje dag.
jag får med jämna mellanrum höra att jag är en del av familjen, att jag är fabulous. men alldeles för ofta (näst intill varje dag) får jag en känga i magen av ord som "jag hatar dig", "du är den värsta personen i världen", "jag vill ha en ny au pair", "kan inte du åka hem och aldrig komma tillbaka" och "gå härifrån, jag vill inte se dig". jag har aldrig varit bra på att ta sådana ord från någon. och den senaste veckan har jag vaknat på morgonen och funderat på vad jag ska göra för fel idag som gör mig till den allra sämsta tänkbara människan i världen. ofta funderar jag på om jag tagit mig vatten över huvudet. att jag kanske inte är stark nog för det här. och igår kom droppen som fick bägaren att rinna över. jag blev så vansinnigt ledsen av saker mitt autistiska värdbarn skrek åt mig att jag var redo att packa mina saker och dra. idag har jag fått lite mer perspektiv, tömt kroppen på tårar och tagit igen sömnbristen. jag tänker inte ge upp och åka hem, det är jag inte mogen för. däremot har jag pratat med mina värdföräldrar om problemet, frågat om råd, pratat med mina värdbarn, skrivit regler om hur man beter sig i denna familj. idag känner jag mig bättre än igår, och idag har jag återigen varit den roliga, påhittiga au pairen som grabben har gosat med hela eftermiddagen. det går fruktansvärt fort i svängarna. men svänger han så svänger jag också. idag är en bättre dag, och idag är jag cool. men jag kände ändå för att få ur mig hela sanningen om hur jag inte har det fantastiskt varje dag. för i grund och botten vet jag inte vem jag försökte lura mest, er eller mig? jag borde känna mig själv så pass bra att jag inte behöver luras. viljan om att ha ett perfekt liv utåt känns helt enkelt inte lika viktigt som att må bra och att vara ärlig. från och med nu ska jag åtminstone försöka skaka av mig alla dessa elakheter som väller ut ur ungen ibland, och kanske kommer mitt fantastiska liv så småningom.