idag har det gått tre månader sedan jag lämnade svensk mark. tre månader utan mina nära och kära, och utan min familj, mitt hem och all min trygghet. det är fantastiskt vad man kan lära sig mycket på så kort tid. att man kan växa så mycket som person. att man kan åka ett helt världshav hemifrån och hitta sig själv stående på andra sidan. hitta nya vänner och samtidigt lära sig vilka av de man lämnade på hemmaplan som man verkligen behöver ha kvar när det är dags att återvända. knyta en ännu närmare relation till sin familj. att lära sig att det inte gör så jäkla ont att ramla omkull. att det oftast ser värre ut än det är. att lära sig att borsta av knäna och resa på sig igen. att känna att man gör framsteg, och att vara nöjd med tillvaron.

men framför allt att uppskatta att som händer här. och även se på sverige med nya ögon. jag älskar usa, men sverige är hemma, och ett fantastiskt okomplicerat land att leva i jämförelse med jätten i väst. att inse att hemma verkligen är där hjärtat finns, även om boston på sina sätt alltid kommer att figurera ett andra hem.

en fjärdedel av denna resa är redan avklarad. jag har varit hemifrån så jäkla länge, samtidigt som jag varit i usa så vansinnigt kort. tre fjärdedelar kvar + min resemånad, sen ses vi igen min älskade familj, mina älskade vänner och mitt älskade sverige! (vill nästan påpeka att jag insett att gävle inte suger så jäkla mycket trots allt. så länge man har underbara personer i sin omgivning kommer hemma alltid att vara i den lilla håla man en gång växte upp i!). den här resan har redan format mig så mycket, och än har jag mer kvar. jag kommer att komma hem så mycket starkare än innan jag åkte, och jag kommer att återvända med självkänsla i kroppen! jag är lycklig, och för första gången på länge känner jag att jag verkligen förtjänar det.