har haft värsta hemlängte-slängen sen jag kom hit. slutade med att jag ringde min finafina pingla i örebro och grät alldeles hysteriskt i hennes öra. men lika glad för det var hon. älskade vän. efter några lugnande ord bytte vi från telefon till skype iallafall, och själv mår jag mycket bättre nu. allt som krävs. denna lilla brud har alltså pushat mig genom allt, och lika så har hon motiverat mig till att fortsätta kämpa på här, när allt jag egentligen ville var att ge upp och åka hem. men hon har rätt, om jag någonsin skulle välja att avbryta mitt år så ska det inte vara för någon annans skull. dom som faktiskt spelar roll kommer att stanna, och dom som inte längre står kvar när jag kommer hem var inte menade att finnas där heller. tack tack tack, för att du alltid lyssnar (och för att du faktiskt förstår vad jag säger mitt i all gråt!). du är så jävla bra. i love u too ♥