idag har jag för första gången på ett rätt långt tag längtat hem. kanske för att båda mina ungar behandlat mig som en påse skit. lillkillen skrek åt mig i typ en kvart innan han bestämde sig för att börja kasta legobitar på mig. då fick jag mer än nog och bar upp ungen på sitt rum där vi skrek åt varandra en stund innan jag tröttnade och gick ner. tjejen misskötte rätt grovt sig förra veckan och får därför inte ha playdates denna vecka. detta var givetvis mitt fel och jag var den dummaste i världen. grabben har dock bett om ursäkt för sitt utbrott och både kramat och pussat mig medan vi genom bilrutan kikade på tjejens fotbollsträning. så det känns väl helt okej nu, men hemlängtan hade redan börjat gro i magen. så ikväll har jag ätit marabou och skickat många tankar hemåt. inga tårar eller så, och jag är helt okej, men det känns bara lite jobbigare ikväll än andra kvällar. i vanliga fall löser telefonen och skype mina problem, men ikväll kände jag inte för att störa i nattsömnen. förhoppningsvis känns allting hundra gånger bättre imorgon.

seeing is deceiving, dreaming is believing,
and it's okay not to be okay.