jag sitter i min säng. idag igen. barnen tittar på tv/spelar dator. idag igen. de vill inte göra något, rör sig inte ur fläcken utom när de med jämna mellanrum går till kylskåpet och rotar runt innan de återvänder till soffan. jag är tom. orkar inte riktigt engagera mig på samma sätt som förr. jag räknar ner dagar. 33 kvar. snart i sverige. kan tiden gå mer långsamt? är det möjligt att den kan snigla sig fram ännu långsammare? jag är tom. är så otroligt medveten om att detta snart är över. att alla saker jag stört mig på så sjukt mycket under nästan ett helt år snart är borta. det känns konstigt. snart är detta inte mitt rum. kuddarna som fångat så många av mina tårar är snart inte längre mina. alla skällsord jag fått tagit kommer snart att riktas mot någon annan. jag vill gråta av lättnad.

 

jag vet att det låter konstigt. jag har lidit jävligt mycket under detta år. förmodligen tagit lika mycket skit som en dörrmatta. gråtit floder. svurit. men det har ändå inte varit förjäves. jag har lärt känna ett nytt land, en ny kultur, underbara vänner, men framför allt mig själv. jag kom hit förvirrad. famlande. osäker på vem matilda lindén egentligen var. nu vet jag. jag som låtit mig köras med hela mitt liv har vuxit upp och insett att jag kan säga nej. jag vill sätta andra först och hjälpa, men inte till vilket pris som helst. ja säger man för att man vill och har möjlighet, inte för att man måste. nej säger man när hjärta och mage protesterar. jag kan sätta mig själv först nu och ändå känna att det är okej. det har jag aldrig kunnat innan. inte utan klumpen i magen.

jag har lärt mig ofantligt mycket genom att vara på ett ställe där jag inte trivts. hade jag lärt mig allt detta lite tidigare hade jag nog inte varit kvar här. hade jag vetat allt jag vet nu så hade jag stått på mig för länge sen och dragit. men kanske är det just därför jag är kvar här. för att jag behövde all denna tid för mig själv, här där jag inte är bekväm, för att jag skulle inse allt det jag nu vet. all denna smärta och all arrogans jag svurit över har inte varit förjäves. jag kan se det nu. och kanske visste jag det hela tiden, nånstans djupt ner i magen. ändå är det tomt nu. det är snart över. tårarna sitter som en klump i halsen. inte för att jag ska sakna mitt nuvarande hem, utan just för att jag inte ska det. för att den snart är över, och jag ser ljuset i tunneln. och för att jag ska lämna en person som tagit mig genom så mycket. tårarna flödar när jag tänker på hur mycket jag ska sakna min fantastiska vän. hur är det möjligt att uppleva sådan glädje och sorg på samma gång? jag känner mig så kluven. 35 dagar har vi kvar tillsammans här. dagar som jag ska ta till vara på. dagar som vi ska skratta och må bra. svära över amerikaner. göra ingenting. göra någonting. jag är så tacksam för att jag har fått lära känna dig. att jag upplevt detta tillsammans med dig min vackra kompis. och ledsen att behöva säga det, men mig kommer du fan aldrig bli av det. oavsett var du befinner dig, 

you're stuck with me for life.