efter nästan två månader i USA har jag kommit till en punkt där jag stör mig som fan på min engelska. det gick jättebra i början och allt var frid och man var så nöjd över att man kunde göra sig förstådd. nu stör jag mig på minsta lilla missbetoning, grammatikfel, eller när jag inte hittar exakt det ord jag vill använda. och rent språkmässigt har mitt självförtroende varit kört i botten. jag har sagt åt min värdfamilj att rätta mig när jag säger fel och jag frågar ofta barnen om ord och uttal. men idag, en sån trött och jobbig veteran's day släppte jag av ena ungen på en playdate. första frågan blir alltid "vart kommer du ifrån?". idag när jag svarade Sverige så fick jag ett "wow, where did you learn to speak such good english?"

i skolan svarade jag så klart, vart annars liksom? han hade aldrig tidigare mött någon som lärt sig flytande engelska i en skolbänk och frågade om jag verkligen var säker på att jag inte hade bott i ett engelsktalande land. jag bekände att jag stör mig på grammatiken och alla småfel var på han menade att han inte mött en amerikan utan småfel ibland. så just idag känner jag mig på topp. älskar skolan litegrann, och är glad över att jag läste utökat studieschema på gymnasiet för att kunna klämma in engelska c. lika mycket som jag förbannade mig själv då! en fredag på strålande humör över att jag lyckats slänga iväg båda ungarna på playdates. man tackar!