det är inte lätt att inse att allt som sagts de senaste tre månaderna (eller egentligen de senaste två åren) har varit halvsanningar och lögner. jag kan inte alls påstå att jag förstår det val som gjorts och jag tänker inte, trots önskemål, fortsätta som vanligt. inte i detta avseede iallafall. inga fler samtal och inga fina ord, jag kommer inte att lyssna. det är inte som vanligt längre. jag har aldrig sett mig själv i spegeln med sådan gräslig avsky för tjejen på andra sidan glaset. aldrig någonsin har jag känt sådan våldsam självförakt. idag tackar jag gudarna för min värdpappas förståelse, som lät mig lämna huset och gråta ifred. och mina fina fina vänner, både hemma, i england och här i usa. det finns inte ord för hur mycket jag uppskattar er. tack för ikväll tjejer! ni kan inte ha haft kul, men jag mår bättre nu iallafall. utan er skulle jag inte vara i usa, utan er skulle jag fegat ur och åkt hem för länge sen. tack. tack, tack, tack!