idag tog jag med mig mina två kycklingar och gick på bio. the big miracle stod för underhållningen och den var faktiskt helt okej. handlar om tre valar som fastnar under isen, och ska räddas. hej och hå. lillbruden valde filmen och hon satt med ögon stora som äpplen och kollade på hela medan grabben (som följde med bara för att jag lovade att spela fotboll efteråt) satt och skruvade på sig, petade på mig, lekte med mitt hår, petade på mig igen, och igen, och igen, osv. hade inte jättehöga förväntningar, och blev heller inte besviken. men skulle nog inte sett den på bio om det inte vore för att min värdmamma betalade.

sedan har vi alltså då spelat fotboll han och jag. han tror att han ska vinna för att han kan vinna mot sin pappa, menee jag är då obesegrad hittills. det är inte lika jobbigt och inte heller lika roligt som det var att få spela med ifk gävle junior elit (för visst va det så vi hette va? haha..) eller ifk gävle dam, men man får vara glad för det lilla. det är inte förrän nu jag insett på riktigt hur mycket jag verkligen saknar fotbollen. en stabil rutin att luta sig mot när det svajar i omgivningen, att vara en del av ett lag, att omges av dessa härliga själar och skratta med och åt dem näst intill varje dag. att vinna och förlora. en träningsform som verkligen var rolig, på riktigt. men tills vidare får jag som sagt nöja mig med att spela en mot en med mitt sexåriga värdbarn.