imorse vaknade jag utvilad och helt huvudvärksfri. "jaha och?" tänker ni, fantastiskt tänkte jag! för första gången på fem år har jag gått en hel dag utan smärta i knoppen. jag tror inte ni förstår friheten i detta. det är helt otroligt! lite därför har jag älskat denna dag.
jag älskar även denna kväll. för här ligger jag, helt utmattad, slutkörd och lycklig i min säng. det är vad en timmes konditionsträning och en halvtimmes styrka gör med mig. bortsett från förra helgen är jag inne i sådant sjukt bra träningsflow att det bara är att tacka huvudet. motivationen, viljan, mina träningskompisar(idag stod fina josefine för sällskapet, tack!). jag är där nu, har motivation. det är inte jobbigt att hitta tiden längre, det är rutin. siffrorna på vågen tickar sakta men säkert nedåt, och sedan jag åkte tillbaka hit efter jul har jag hunnit tappa kilona jag la på mig under mina första månader här. min kropp är inte superslim och to-die-for, och jag har fortfarande mål som ska uppnås, men jag är liksom bra ändå. jag är inte skitsnygg nånstans, men det hade kunnat vara värre. jag är bara lite upprörd över att det tog mig nästan 20år att fatta det. men bättre sent än aldrig, eller hur?