så här är läget: jag åkte hit den tolfte september, och kom hit väldigt bestämd om att jag bara skulle stanna ett år och en månad (resemånaden). så sjukt bestämd. jag hade hela framtiden planerad i huvudet. ungefär 1,5 vecka innan vi skulle åka till puerto rico fick jag ett mail. "det är nu dags att efterfråga ett hemresedatum..." och magen vred sig. skrek i protest och jag fick andnöd. is this it? var detta vad som skulle föreställa mitt livs äventyr? jag har ju inte hunnit uppleva något? jag har inte tagit till vara på tiden och jag har inte varit lycklig (visst har det funnits fantastiskt bra dagar och resor, men i grund och botten har jag inte varit helt lycklig). så jag ringde till den enda på min skypelista som var online och babblade så fort att jag knappt själv kunde höra vad jag sa. denna fina person (+ hennes mami) sa åt mig att lyssna på mig själv, leta inne i mig och hitta vad jag verkligen ville, vad jag än valde så skulle jag ha deras stöd. så jag upprepar processen när jag ringer till min mamma och syster som säger precis likadant. känn efter själv, men vi stödjer dig hur du än gör. se till att välja så du inte ångrar dig senare.

 

så med denna lilla knuff i ryggen gav jag mig själv en andra chans och lovade mig själv att se till att detta blir mitt riktiga äventyr och att mitt nuvarande bara var uppvärmning. sedan tog jag steget in i förlängningsprocessen, började om i matchningsprocessen och i september kommer mitt just nu enformiga au pair-liv ta en tvärvändning. jag ska flytta till palo alto, en förort till san fransisco, california, och en familj som jag så här i förhand tycker om otroligt mycket. har pratat i telefonen och videoskypat och det känns så himla bra. två pojkar ska jag ta hand om, 11 och 14 år gamla. fantastiskt trevliga och artiga. massvis med egenodlad frukt i trädgården, massor med au pairer i området, där det finns cykelbanor! precis som nu ska jag få egen bil och en ny mobiltelefon, ett eget rum men jag ska även få en egen ytterdörr och eget badrum, få laga riktigt mat och äta lagade maträtter alla dagar i veckan. få träna med barnen och gratis gymmedlemskap. detta känns rätt. det här är rätt för mig. tanken på att åka hem och inte veta vad jag ska göra skrämmer mig, och jag vill klättra på väggarna vid blotta tanken. nu har jag nåt att göra, medan jag funderar på vad jag ska göra sen. jag ska stanna i nio månader vilket innebär att det nu är ungefär 11 månader kvar tills mitt au pair-år är slut. just nu ser det dessutom ut som att jag kommer hem till sverige väldigt snart för att förnya visumet, vilket får mig att hoppa glädjeskutt så fort jag tänker på det. så snart ses vi igen mina fina, även om det bara blir kortvarigt ♥