okej, here's the thing. jag bloggar för min egen skull, för att på ett smart och smidigt sätt minnas allt jag upplevde under mitt år i USA. sen att ni är några fina själar som läser gör att jag vill skriva av mig ännu mer. jag vill så himla gärna skriva fina, kärleksfulla, mogna texter om att jag lever livet, har det underbart och trivs som fisken i vattnet. men sanningen är att detta är svårt. så sjukt svårt på ett sådant sätt som ingen som inte varit med om samma sak någonsin kommer förstå. det är jobbigt och påfrestande, och trivs man inte till 100% blir saken genast hundra gånger värre. jag har det bra, men trivs ändå inte. att säga något annat vore en lögn. min värdfamilj är snäll, men det har efter 9 månader ännu inte klickat. jag gör så mycket jag kan för att fokusera på det positiva, blicka framåt, men vissa dagar går inte. onsdagen var ett rätt fint exempel.
jag pratade med mamma igår och försökte förklara att det är så himla mycket jobbigare att ha en dålig dag i detta land än hemma. dålig dag-rutinen funkar inte. jag har ingen att snäsa åt, tjafsa med, kan inte riktigt smälla i dörrarna, eller bli så arg att tårarna svämmar över. allt det är hemma, i en annan kontinent, ett annat land och en annan tidszon. jag kan inte riktigt bryta ihop och komma igen. om jag bryter ihop så finns det ingen chans att jag tar mig upp och detta skrämmer livet ur mig. jag kan inte gråta när tårarna samlats i bröstkorgen. inte sådär hysteriskt så att mamma kommer upp på rummet och frågar vem som har dött liksom. denna vecka har jag längtat hem så mycket att det gjort ont, och fortfarande gör. hemma är familjen, vänner, det är studenttider och dags för uteserveringar, hemma är hemma. och min kropp smärtar efter min familj. dessutom skriker magen efter svensk mat! men som sagt, dessa stunder gör jag vad jag kan. positivt. blicken framåt. snart kommer B1 och hämtar mig för middag ute. min älskade fina vän, vad skulle jag ta mig till utan dig?